Trafiksäkerhetskurs för förtroendevalda.

Terese Holmberg (mp) och Margit Urtegård (sp).
















Terese Holmberg (mp) och jag åkte tillsammans till Öster Malma utanför Nyköping denna vecka, där vi deltog i en tvådagarskurs för förtroendevalda om trafiksäkerhet. Alla kommunfullmäktigeledamöter i Sörmland var inbjudna till kursen, det kan röra sig om 300 personer. Av alla de anmälde 18 personer sig till kursen och 9 av dem kom. Ett stort bortfall alltså. NTF Sörmland var arrangör till kursen. Det var en mycket bra kurs, som gav oss deltagare flera aha-upplevelser. Alla vi som sitter i teknik- och fritidsnämnden och genom det fattar beslut i trafikärenden borde få den här informationen. Förutom fördjupade kunskaper i hur fart, alkohol och säkerhetsåtgärder som bälten påverkar antal döda i trafiken fick vi prova på att volta runt i bil, krocka i låg fart och se hur det gick med dockan Arne när han blev påkörd. Vi fick se filmer om hur det går när man krockar med ett träd i olika hastigheter. En film om en familj som förlorade sin 13 åriga son, som blev ihjälkörd av en bilist som körde i fyllan, grep tag i oss och gick rakt in i hjärtat.

Alla kursdeltagare tyckte att det var kriminellt, idiotiskt, omänskligt med mera att sätta sig bakom ratten i påverkat tillstånd. När vi diskuterade hög hastighet var vi inte lika hårda i våra uttalanden. När kursledaren Lars berättade för oss att farten/hastigheten (fartdårarna) dödar flera i trafiken varje år än vad fylleristerna på vägarna gör, då blev vi tysta!

Kursledaren Lars Nordquist skriver så här om kursen på sin blogg: "Jag har just genomfört en kurs i trafiksäkerhet för förtroendevalda, det var den mest intressanta kurs i trafiksäkerhet jag genomfört. Engagemanget var stort, klokheten från de flesta var stor, nyfikenheten och frågvisheten var stor. Jag kan som kursledare inte ha bättre människor att arbeta med än så." Och så skriver han så gulligt:

"Förtroendevalda är också människor fast på ett annat sätt."

Där ser ni; vi är också människor, skönt att någon har fattat det!:-). Tack Lars!

Peter Wolodarski.

Peter Wolodarski blir ny politisk redaktör på DN. Ett bra val. Jag har med intresse följt Wolodarskis utveckling som skribent under åren och han har blivit bättre och bättre hela tiden. Han har mognat mycket de senaste åren. Han är numera gift och har fått en liten son. En god vän av mig, en man, sa till mig när han blev pappa för några år sedan att han gick från att vara en kille till att bli en riktig man i samma ögonblick som hans barn föddes. Det ligger nog mycket i det. I samma ögonblick som man får ett barn så får man ansvar och starka känslor för en annan människa; en individ som är helt beroende av en under många år framöver. Jag har skrivit det tidigare, barn är den största gåva vi kan få.

Peter Wolodarski har alltid svarat på de mejl jag har skickat till honom. Det hedrar honom att han tar sig tid till att respondera när läsare tar kontakt, alla journalister svarar faktiskt inte på mejl.

Inpass; Orättvis bild.

Här kommer mitt inpass i dagens tidning i sin helhet:

I dagens ledare anklagas oppositionen i Strängnäs för att inte ta ekonomiskt ansvar, i alla fall moderaterna och kristdemokraterna. Bilden som ges är inte rättvis. Bakgrunden till kritiken är att kd och m röstade för att införa vårdnadsbidrag i Strängnäs. Ett medborgarförslag om att införa vårdnadsbidrag blev nedröstat med stor majoritet.

När vårdnadsbidragsdebatten var uppe under den förra majoritetens styre var Strängnäspartiet ledande i debatten om att vårdnadsbidraget var en kvinnofälla och att vi aldrig skulle ställa oss bakom ett sådant förslag. Dåvarande kommunalråd Ann Landerholm (m), som även då stod bakom ett sådant förslag, var snabb med att säga att de inte skulle driva frågan vidare då hon förstod att det inte fanns tillräckligt med stöd för det. Ledaren har förståelse för att kd röstar som de gör i frågan därför att det är en ideologisk fråga för dem. Moderaterna i Strängnäs har aldrig släppt frågan om vårdnadsbidraget eller ändrat uppfattning i frågan. De har varit pragmatiska för att hålla ihop en allians.

Detsamma var m nu när de gjorde en skuggbudget tillsammans med kd och sp, efter att vi hamnade i opposition. Maria von Beetzen (m) visste att sp inte vill införa ett vårdnadsbidrag och valde därför att ta bort förslaget om att införa vårdnadsbidrag i den skuggbudget som togs fram. Ren pragmatisk politik alltså. I måndags var det inget problem att dessa två partier stod upp för sina partilinjer och pläderade för vårdnadsbidraget. Alla visste att det inte skulle påverka beslutet och alla förstod att det handlade om partipropaganda; en markering av var de står i frågan.

Ledaren skriver att vårdnadsbidraget skulle innebära en kostnadshöjning på mellan 3 och 4,5 miljoner kronor. Ja, om de visste att de skulle fått stöd för förslaget ja. Sveriges största skattehöjning på 90 öre, utan att nödvändiga strukturförändringar och effektiviseringar är gjorda eller ens föreslagna, det kommer att vara kostnadshöjande om något. Det borde ledaren skrivit om.

Den nya majoriteten skyllde på finanskrisen när de nu lade fram ett förslag om att avslå medborgarförslaget om att införa vårdnadsbidraget. En och annan folkpartist andades ut av lättnad, det finns nämligen folkpartister i fullmäktige som är för att införa ett vårdnadsbidrag i Strängnäs kommun. Förklara det de som kan! Hur stämmer det överens med partilinjen och liberala värderingar?

Margit Urtegård
Ordförande i Strängnäspartiet

Familjen Urtegård/Wennerberg.

Benjamin, Pontus, Emil, Margit och Margarita.
















I juni i år blev Emil Zacharias Urtegård konfimerad. Det var en stor dag. Solen sken och släkten från Norge fanns här. Jag längtar till sommaren!

Änglar finns!

Margit och Valéria (från Slovakien) på Malta.
















Margit och Ricky (från England) på Malta.
















I dag var jag på Café Kaka i Eskilstuna och åt lunch med min chef på Fridegård i Eskilstuna. Efteråt följde jag med chefen tillbaka till flickhemmet och hälsade på tjejerna. Kriminalvården har gett mig förbud mot att arbeta där medan jag är avstängt från Hallanstalten. De kan dock inte hindra mig från att besöka mina arbetskollegor och tjejerna där. Under några timmar spelade jag kort och pratade med flickorna. Jag har saknat att vara där.

Ingen, som inte har varit med om något liknande själv, kan förstå hur mycket det betyder att bli uppskattad, respekterad och trodd på när hela havet runt en stormar. Ingen kan förstå vidden av det telefonsamtal jag fick i slutet av maj, fyra timmar efter anställningsintervjun, där min nya chef säger: "Vi tyckte så mycket om dig så vi vill att du börjar här hos oss". Det gör faktiskt ont i hjärtat att få bekräftelse när man inte är beredd, när ens självförtroende och självkänsla inte finns kvar. Det gör faktiskt ont att möta godhet när ens känslor sitter utanpå huden.

Jag tror på Gud, jag tror på änglar och jag tror på goda människor. Efter alla de goda människor jag har mött på Fridegård, på mina resor under hösten och på stan det senaste halvåret, efter att mitt liv hade rasat ihop, kommer jag aldrig mera att tvivla på Gud, människan och kärleken.

TRO, HOPP OCH KÄRLEK!

Liberala Kvinnor.

En bild från vackra Malta.
















Föreningsmänniska som jag är har jag alltid varit med i flera olika föreningar. Nu har jag gått med i Liberala Kvinnor. Birgitta Ohlsson (fp) är ordförande i Liberala Kvinnor, som är folkpartiets kvinnoförbund, men man måste inte vara medlem i folkpartiet för att vara med i Liberala Kvinnor.

"Är du också förbannad? Öppna ögonen. Världen ser olika ut om du är kvinna eller man. En majoritet av världens allra fattigaste är kvinnor. En minoritet av världens parlamentsledamöter är kvinnor. Kvinnor könsstympas, våldtas, hedersmördas och säljs. Även i vårt land lever orättvisorna. Kvinnor har mindre pengar i plånboken. Kvinnor tar det största ansvaret för hem och barn. Kvinnor är underrepresenterade som ledare. Kvinnor misshandlas i nära relationer. Kvinnor får sämre vård. Föråldrade könsroller hindrar individers utveckling. Det är som att gå omkring i för trånga skor. Det är inte fötterna som är för stora utan skorna som är för små. Det går att förändra." Hämtat från: www.liberalakvinnor.se

Försvarsminister Sten Tolgfors (m).

Här håller jag tryggt i kanonen på Malta.
















Årets roligaste citat eller det mest tragikkomiska måste vara detta:

"Vi är redo att försvara våra nordiska grannländer."

Det säger Sten Tolgfors (m) i en debattartikel i DN 081120. Eller hur? Det är just därför både Danmark och Norge känner sig rätt bekväma i sitt NATO-medlemskap? Att vi tror att storebror kommer och räddar oss om ryska björnen går till angrepp?! Förlåt mig, men jag skrattade gott när jag läste Tolgfors debatt. Hans debatt skrevs innan den norska regeringen bestämde sig för att något Jasplan vill de inte ha. Har Tolgfors ändrat uppfattning nu kanske? Eller finns hans brinnande intresse att försvara sina småbröder kvar? Ett land med nio miljoner invånare som ständigt håller på att rusta ner sitt försvar; skall de försvara sina grannländer mot ryssarna?

Dock kan jag lova att norrmännen, danskarna och hela NATO kommer att försvara Sverige i fall ryssen eller någon annan läskig granne går till attack.

Strängnäs kommunfullmäktige.

Dagens sammanträde startade med att kommunfullmäktiges 1:a viceordförande gav fullmäktigeledamöterna en reprimand för debattonen i fullmäktige, i motionerna och på bloggarna. Mats Werner (kd), en av de mest sansade politiker vi har i Strängnäs, har skrivit om detta på sin blogg.

Det mest anmärkningsvärda var att kommunfullmäktiges ordförande på lördag kväll hade ringt hem till en moderatpolitiker och frågat om man inte kunde stänga ner politikerbloggarna och se till att de blev förbjudna. Moderatpolitikern svarade att det inte går för sig då yttrandefriheten är inskriven i Sveriges grundlag. Tack gode Gud för det.

Erik Frostegren (mp) hade de rappaste och vassaste replikerna i kväll. Han sa i skattehöjardebatten: "Nu förverkligar sossarna sitt viktigaste vallöfte, nämligen att höja skatten!" Han påpekade också att majoriteten är förlorarnas allians på något sätt, då alla de tre allianspartierna tappade mandat i valet 2006.

Polisanmälan?!

I går blev jag uppringd av min gruppledare, Erik Berg. Kristdemokraternas, moderaternas och strängnäspartiets gruppledare har under helgen blivit uppringda av socialdemokraternas gruppledare rörande olika bloggartiklar, som har funnits på Maria von Beetzens och min blogg. Jag plockade bort omtalade bloggartikel för flera dagar sedan på grund av att kommentarerna som kom in på artikeln helt spårade ur. Förutom att andra blev påhoppade så blev jag själv kallad mobbare och hora.

En socialdemokrat som jag omnämnde i bloggartikeln har tänkt polisanmäla mig för förtal. Även socialdemokraterna som parti har övervägt att polisanmäla mig. Jag sa till en socialdemokrat i går att vi faktiskt inte bor på Cuba. Där är det säkert naturligt att politiska partier kan gå till sådana drastiska åtgärder gentemot en privatperson, men det kanske inte är lika framkomligt här i Sverige? Vad vet jag?

I dagens SvD skriver Merit Wager en krönika "Vad är svenskar så rädda för?" En bra fråga. Jag har under mina år, som krönikör på Eskilstuna-Kuriren, skrivit om fenomenet flera gånger i mina artiklar. Wager skriver: "Jag kommer aldrig att vänja mig vid eller förstå den oerhörda rädsla som präglar det svenska samhället. Svensken i gemen är ständigt rädd för något: att bli arbetslös, att inte vara tillräckligt smal, att inte passa in, att finanskrisen ska drabba honom jättehårt, att det ska vara farligt att äta chips. Men störst verkar rädslan vara för att stå upp för sina åsikter och att ta ansvar." Jag kommer heller aldrig att förstå denna rädsla eller vänja mig vid den.

Det är tufft i politiken; många hårda ord kan utväxlas mellan partier och politiker. Men, är man med i leken får man leken tåla. Rädda och fega politiker är vi inte betjänta av. Det är ingen bra stämning i strängnäspolitiken säger socialdemokraten till mig på telefon. Tror någon att den blir bättre stämning av att politiker börjar polisanmäla varandra? Mot denna bakgrund kommer det onekligen att bli en annorlunda valrörelse.

Wager skriver också: "Samma räddhetskultur gäller på många arbetsplatser där anställda i korridorer och i fikarum klagar och kritiserar men sedan inte tar upp sina klagomål rakt och direkt med sina chefer. Nej, ska något klagas på så ska det ske via ombud, man ringer till facket. ­Nånannanismen är stor i Svea rike." Eller så ringer man till gruppledaren i sitt politiska parti.

Kul att gå i skola på Malta.

Vänner från Slovakien och Tyskland.



















Här är min basklass på Malta. Jag läste engelska i olika grupper under mina två veckor på Malta, men tillhörde en basgrupp. En dansk, två ryssar (en rysk tjej tog bilden), en tjej från Turkiet (inte med på bilden), en från Venezuela, jag och min lärare från Malta. En häftig kvinna som pratade i ett kör. Jag sa till henne en dag att hon var dålig på att lyssna. Hon skrattade högt och sa att det tycker hennes man också. Man kunde inte annat än att älska henne, hon fick fram det bästa i oss. Jag är mest glad för att jag träffade folk från Ryssland. Mina nya vänner därifrån gav mig ett annat perspektiv på deras land. Jag berättade att man i svenska tidningar nästan bara får läsa negativa saker om Ryssland och då speciellt Putin. Då log de. De kunde berätta att nästan alla ryssar älskar Putin, han har gett det ryska folket deras självkänsla och stolthet tillbaka. Nästa år åker jag dit och hälsar på min ryska vän i Sibirien.

Fy, fy Norge??!!

Den norska flaggan.
















Den norska regeringen har bestämt sig; Norge föredrar amerikanska stridsflygplan framför svenska Jas Gripen. Vi som såg ett Jas Gripen plan störta i marken på TV för några år sedan tycker kanske inte att det är så konstigt val av norrmännen. Styret i jagerflyprosjektet i Norge säger: "På bakgrunn av de samlede konklusjoner er flytypen JSF den eneste kandidaten som er egnet til å dekke de fagmilitære kravene til ny kampflykapasitet, og samtidig på en tilfredsstillende måte ivareta Norges nasjonale og internasjonale forpliktelser."

Jag förstår att många svenska journalister med flera tycker det är jobbigt när norrmännen i demokratisk ordning själva vill bestämma hur de vill göra. Någon ryss sa till mig på Malta att Putin är bra för Ryssland; kanske inte för Sverige, men för Ryssland! Jens Stoltenberg, statsministern i Norge, kanske inte är bra för Sverige, men säkerligen är han bra för Norge. Där får svenska journalister ett problem, tror jag. Hur kunde de? De där djävla norrmännen. De äckelpräktiga äppelkindade hurtigbullarna, våra små bröder där borta. De har blivit stora nu, inse det. De gör som de vill! Den sista sovjetstaten, som Björn Rosengren (s), kallade de, skiter fullständigt i vad storebror säger! Dags att Sverige accepterar andra länders val kanske? Carl Bildt gör det, tack och lov för att det finns kloka människor även här.

På ledarbloggen skriver Susanna Birgersson i en artikel "Fy, fy Norge" om detta. Jag har grundat på vad hon menar. Om hon bara refererar till vad andra har sagt eller om hon verkligen tycker att Norge skulle köpa Jas Gripen just för att Sverige är ett grannland. Hon skriver: "Ja, det låter nästan som om Norge, i egenskap av grannland, faktiskt borde ha köpt just våra plan." Hon menar nog att det är konstigt att kräva av norrmännen att de skall handla från just Sverige bara för att de är deras grannar. Jag hoppas det. Men, som jag har kommenterat förr på min blogg, jag tycker det är dags att ledarsidan och ledarbloggen skriver något positivt om Norge, Sveriges bästa granne!

Norge är det land i världen som ligger närmast Sverige i både kultur och språk. Samtidigt vet svenskar väldigt lite om Norge i allmänhet och norrmän i synnerhet. I Norge refereras hela tiden till Sverige, norrmän har ett helt annat grepp om vad som händer i Sverige än tvärtom. När vi åker till Norge på sommaren frågar folk till exempel vad Mona Sahlin gör nuförtiden, diskuterar svenska tv-såpor och Fadimemordet.

Rondellbockens vara eller inte vara?!

Tord Burge och julbocken.
















I dagens tidning får vi läsa att kommunen säger nej till julbock i rondell. När jag läste detta i morse var jag tvungen att ringa till Tord Burge på blomaffären och ansvarig tjänsteman. Tjänstemannen hade uppfattat det som om allt redan var beslutat och klart i våras och hade därför gett Tord Burge klartecken via ett mejl. Jag har läst mejlet. Allt handlar nog om ett missförstånd och julbocken får förhoppningsvis sin rättmätiga plats i rondellen tills första advent. Ett ordförandebeslut får väl tas om det behövs.

Frågan leder mig oundvikligen till hur kommunen sköts? Det verkar som det är mera regel än undantag att kommunens "högerhand" inte vet vad kommunens "vänsterhand" har bestämt. Det blir kanske lätt så när småpåvar agerar i en klumpig, otydlig och toppstyrd organisation? Tjänstemän, kommuninvånare och politiker blir lätt frustrerade när det är på detta viset. Jag kommer väl ihåg förra året när jag, i egenskap av ordförande för teknik- och fritidsnämnden, ofta fick förfrågningar om den planerade nya idrottsplatsen på Larslunda. När jag ställde frågan till kontorschefen, Lars Johansson, på ett nämndsammanträde svarade han ärligt att han inte visste något om Larslunda för den frågan hade kommunchefen tagit till sitt bord. Det var då jag spontant och uppgiven svarade att Heimdahl har mer makt än påven.

Det blev ett himla hallå efter mitt uttalande och jag fick bland annat hård kritik av Alex Voronov på tidningens ledarsida. Jag har hela tiden sagt att facknämnderna måste få ta hand om sina egna frågor. Många delar den uppfattningen, men få har stått upp och sagt något. Ett par tjänstemän har, under de senaste åren, haft för mycket att ansvara för och genom det för mycket makt. Då blir det som det blir. En sak vet jag säkert och det är att ledarskribenten Alex Voronov inte skulle stått ut ens en dag under de förhållanden vi politiker i Strängnäs kommun har fått arbeta under de senaste åren. Han skulle inte palla för trycket.

Alex Voronov ställer i en krönika 070125 frågan: "Ligger problemet i sättet att organisera kommunförvaltningen eller i Jan Heimdahls ledarstil?" En bra fråga. Dags att någon svarar på den kanske? Förhoppningsvis innan flera duktiga chefer slutar.

I dagens tidning står det "Vi får inte vara överdemokratiska". Det är Marianne Anderssons (c) ord. Hon har tagit ett ordförandebeslut om att julbocken får stå i rondellen. Bra, men att hon reagerade snabbt är väl att ta i. När jag var nere på Burges blommor vid stängningsdags i lördags hade Andersson inte hört av sig än.

Stor säkerhet i Egypten.

Två av hotellets många vakter och jag.
















Här sitter jag mellan två av alla säkerhetsvakter på vårt hotell i Egypten. Kort tid innan vi kom till Egypten hade 16 turister blivit kidnappade på en turistort nära oss. Fast vårt hotell från utsidan såg ut som ett enormt fängelseområde så kändes det helt OK att det var så. Lika bra att vara på den säkra sidan i ett av världens fattigaste länder. Egypten är det tredje fattigaste landet i världen. Islamifieringen som pågår för fullt i landet påverkar också. Det finns fundamentalister som inte vill ha turister dit. Då blir turisterna ett terrormål.

Här har jag frågat vakterna om det är OK för dem att Emil fotograferar de tillsammans med mig. Det var inga problem. När jag spontant sträckte fram min hand för att flytta på deras walkie-talkie apparat kände jag deras vakna hökblickar träffa mig. Emil såg det också och hann fånga detta på bild. När de insåg att jag inte skulle röra en av deras "leksaker" slappnade de av och kunde lugnt le in i kameran:-).

Depressioner.

Margit i en kyrka på Malta.
Jag håller på att läsa boken "Mellan köksfönstret och evigheten" skriven av Karin Thunberg, journalist på SvD. En mycket gripande och öppenhjärtlig bok som handlar om kärlek, vänskap och arbete. Orden i boken berör mig djupt.

Jag har under mitt liv drabbats av depression några gånger. Jag är inte psykolog och kan inte beskriva depression på ett professionellt sätt, jag kan endast beskriva hur det känns att vara så djupt deprimerad att man tappar livslusten. Något jag har varit med om några gånger helt sedan min pappa dog framför ögonen på mig när jag var endast 12 år. Den dagen brast det inom mig. Min pappa var mitt allt. Det var han som matade mig med flaska när jag var nyfödd. Min mamma, Margit, dog när jag föddes. I tre år kunde jag vare sig gråta eller prata om det som hade hänt. Först när jag som 15-åring kom till ett flickhem i Skien kunde jag få hjälp att sluta vara självdestruktiv och hopplös i mitt sätt att tänka. Jag mötte andra flickor som hade haft traumatiska upplevelser i sina liv. Tillsammans och med hjälp av bra personal lärde vi oss att hitta känslorna och att sätta ord på dem. Jag började leva igen. Det tog dock många år innan jag kunde hitta självkänslan igen. Det tog ytterligare många år innan jag lärde mig att lita på andra människor. Såren i själen var så djupa och komplicerade att det var svårt att ta fram de.

Depression skulle jag skriva om. När man inte ser något hopp och allt blir svart; när man bara vill dö. När någon får en somatisk sjukdom kan man prata om det, t e x att man har brutit ett ben eller fått någon form av allergi. Att bli sjuk i själen det är tabubelagt, något skrämmande och något skämmigt, man törs inte berätta om det. Jag tror att det är viktigt att någon av oss som har drabbats av detta törs stå fram. Jag tror att det kan vara till hjälp för många. Både för andra som drabbats, men också för de som arbetar med människor som lider av olika former för psykiska sjukdomar.

När jag var 18 år så kände jag att mitt liv var meningslöst. Jag hade inga föräldrar och ingen god eller nära relation med mina syskon. Vi blev splittrad som familj när min pappa dog och vi hade så olika förutsättningar; helsyskon, halvsyskon och styvsyskon. I dag har vi hittat tillbaka till varandra, men det tog oss mera än 20 år.

Jag blev gravid när jag var 18 år. Först då kände jag att jag hade något att se fram emot och att leva för; ett barn. Tre veckor efter min 19-årsdag födde jag en liten flicka Margarita. Jag gav henne liv och hon gav mig livet tillbaka. Någon som behövde mig, någon att leva för. Historien kring hennes ankomst till jorden är så lång och dramatisk att den kan jag inte skriva om här. Att få Margarita var så betydelsefullt för mig, så det måste bara nämnas. Hennes namn betyder en pärla, någon säger att det betyder en blomma. För mig är hon en stjärna och när hon kom till världen fick jag en orsak att kämpa; ett hopp. Ingen smärtfri kamp dock, det kan Gudarna lova!

När hennes syster föddes 1988 och dog fyra dagar efter förlossningen drabbades jag åter igen av en djup depression, jag har inget minne av det första halva året efter att min dotter Veronika dog. Tre års terapi och samtal behövdes för att jag skulle kunna fungera igen. Strax efter flyttade jag till Sverige. Till nya utmaningar, till nya möjligheter; på gott och ont.

Jag var 26 år när jag flyttade till Sverige. Då fick jag en ny djup livskris. Jag lämnade ett tryggt och stort nätverk bakom mig och skulle bygga upp ett nytt här. Det var inte lätt. En dag stod jag på vårdcentralen i Strängnäs med nyfödda Emil på armen, Benjamin 4 år och Margarita 7 år. Jag bad om hjälp, jag kunde inte sluta gråta. Jag fick hjälp och några år senare började jag plugga.

När jag år 2000 tog min examen på det beteendevetenskapliga programmet på högskolan i Eskilstuna sökte jag arbete inom kriminalvården och har sen dess arbetat inom det verket. Jag har dragit ut mina läkarjournaler från de senaste fem åren och de är fulla av beskrivningar om stressreaktioner och depressioner. Min arbetsplats har inte varit hälsosam för mig att vara på. Min envishet och dumhet har dock gjort att jag har stannat kvar. Nu är jag avstängt av orsaker jag redan har beskrivit på denna blogg. Något som förhoppningsvis leder till något gott i slutändan.

Ibland kommer en diakonissa hem till mig, när jag behöver andlig vägledning. Sist hon var här frågade jag henne varför Gud inte gör mig starkare, efter alla livskriser och kamper borde jag ha blivit hårdhudad, tycker jag. Hon svarade att Gud nog inte vill inte göra mig hårdhudad, för då skulle jag inte längre kunna känna av orättvisor och reagera på dem. Jag har grundat mycket på de vackra orden, jag grundar på dem fortfarande.

Några människor som blir deprimerade tar medicin för att klara av vardagen och på det sättet få ett fungerande liv. Jag har provat det, men jag klarar inte av det. Jag känner mig mera död än levande när mina känslor dras ut och blir en jämn linje så att säga. Svårt att förklara, jag behöver starka känslor. Sen saknar jag inte det ämnet som gör människor glada. Mitt liv har bara varit så traumatisk till tider att såren lätt slås upp när saker händer. Jag har inte blivit tjockhudad. Jag har haft långa diskussioner med min läkare om detta, hon är rädd för att jag skall "passera gränsen" och ta mitt liv om jag inte tar antidepressiva mediciner. I dag diskuterar vi inte längre detta, jag går i terapi, pratar med vänner och med familjen och vet att allt kommer att bli bra. För den här gången. I 7 månader har jag väntat på att kriminalvården skall bestämma vad de skall göra med min anställning, det är en fysisk och konkret orsak till att jag inte kan komma ur min depression för den här gången, just nu.

Depressioner kommer och går, det kan ibland gå flera år utan att någon depression bryter ut. För mig så är det helt beroende på livsomständigheter och skeenden i livet. Vänliga miljöer och människor gör mig stark och trygg. Fientliga miljöer och människor äter upp mig inifrån. Problemet för mig är att när väl depressionen har satt sig kan inte mitt logiska och intellektuella tänkande hjälpa mig längre. Min analytiska förmåga stympas brutalt. Jag vet helt logiskt att det finns många goda vänner och familjemedlemmar runt mig som älskar mig och vill mig väl. Problemet är att det är de elaka och onda människorna som etsar sig fast på min näthinna och i mina tankar när jag är försvagad av tunga och svarta tankar och känslor.

Detta blev kanske rörigt, jag kanske inte hittade den röda tråden i min berättelse. Jag läste på en annan blogg i dag om gamar. Varsågod alla gamar, njuter någon av att jag nu berättar om en av Sveriges största folksjukdomar, som ofta leder till att människor tar sitt eget liv, så varsågod. I could not care less! Förhoppningsvis gör min historia även nytta, för andra därute som kämpar med liknade saker. Take care. Mitt och Peos motto är ju; "Den som har roligast vinner!" Jag kommer dit igen, I promise!

Vänskap.

Margit och Marije.





















När man som mest behöver det så kommer de; de små vänliga hälsningarna via mejl, telefon och sms eller via den gamla goda "snigelposten", som gör en så gott. I dag fick jag mejl från min väninna i Tyskland och hon skickade mig det här kortet som togs på henne och mig framför en "bikupa" på Malta; här gjordes honung en gång i tiden. Marije har en syster boende i Sverige, så när hon kommer för att besöka henne så kommer hon att hälsa på mig i Strängnäs också. Det ser jag fram emot. Marjie var tillsammans med mig en mycket flitig deltagare på salsakursen på Malta.

Jeronimo Gonzalez.

Här är pappan till min dotter Margarita. Vi träffades på Lanzarote 1985. Han var då 26 år och jag 18 år. Margarita föddes 1986. Jeronimo är en underbar människa och är en god vän av mig och min familj. Margarita har varit på Lanzarote många gånger och träffat sin pappa. När hon var liten åkte jag dit med henne flera gånger. För ett år sedan åkte hon dit ensam och stannade där ett par månader.

Rasism!

Här får Margit en kyss av en grekisk Gud på Malta.
















Smygrasist var det en stolle som kallade mig i en kommentar på min blogg i dag.

Efter att jag personligen gick ut i media med att jag har blivit anklagad för rasism av en kollega på min arbetsplats på Hallanstalten, har flera elaka tungor försökt svartmåla mig lite varstans. Nu tänkte jag bemöta denna idiotiska anklagelse något i denna bloggartikel med lite faktainformation:

Min första kyss fick jag i Norge av en båtflykting från Vietnam. När jag arbetade som diskplockare i en restaurant i Oslo på 80-talet var jag tillsammans med en pakistansk kille. Min första man och pappa till mitt första barn är mörkare i hyn än Barack Obama. Jag har haft ett förhållande med en mulatt; vilket betyder en man som är till hälften vit och till hälften svart. Precis som den nya presidenten i USA. Jag hjälpte en utvisningsdömd man från Iran att få stanna i Sverige, när jag arbetade på Mariefredsanstalten. Jag har vänner från hela världen; människor med olika trosuppfattningar och åsikter. Hoppas detta kan få slut på skitsnacket!

Ryck upp dig mamma!

Emil och mamma i Bulgarien 2007.

















Tid för pedikyr i Egypten 2008; fotograf är Emil.
















Dagen D är över, jag är mör i hela kroppen och mitt hjärta är krossad, men jag är vid gott mod. Mina vänner har ställt upp till 100 procent i dag. Tusen, tusen tack till alla Er, mina underbara vänner, I love you all!

När min son, Emil, kom hem från skolan gick jag fortfarande runt i morgonrock och kände mig helt värdelös. Synen av min älskvärda son gjorde mig gott och jag sa till honom att jag skulle rycka upp mig och göra middag åt oss. Han svarade: "Bra mamma, ryck upp dig!" Han log sitt bästa leende och gav mig en kram. Vad hade livet varit utan dessa underbara och roliga barn?

Tävlingen fortsätter!

Peo och Margit.
















Peo har på sin blogg, lagt ut två bilder, ett på han och ett på mig. Han vill att Ni skall rösta, gör det!

PS: Kom ihåg mina läsare att det här är HUMOR på allra högsta nivå!:-), Peo och mitt MOTTO är att den som har roligast vinner. Därför kommer både Peo och jag gå segrande ur det här!:-):DS

Kriminalvården som arbetsgivare?

"Ta mig bort härifrån"; här i Egypten 2008.
















Nu har jag varit avstängt från mitt ordinarie arbete som kriminalvårdare på Hallanstalten i Södertälje i 7 månader. En pakistansk kollega av mig lämnade ett tre sidor långt brev till vår chef om att jag hade mobbat och trakasserat honom i fyra år på grund av hans ursprung, religion med mera. Min mellanchef, med syriansk ursprung, hade också skrivit en sida om att jag hade mobbat även honom. Jag har till dags datum inte fått bemöta några av dessa anklagelser. Jag har bara blivit hemskickad; avstängt från min arbetsplats med full lön.

Under de första fyra månaderna hörde mitt fackförbund SACO och jag inte ett flasklock från min arbetsgivare. Då ringde min ombudsman till min chef på Hallanstalten och frågade om vad som pågick. Ingenting, fick han till svar, förutom att de var förbannade över att, via min blogg, ha fått veta att jag arbetar som timvikarie på en annan arbetsplats. Jag har sedan början på juni arbetat som timvikarie på ett flickhem i Eskilstuna. Min personliga tolkning är att min chef kanske var ledsen över att jag inte låg i sängen, med täcket uppdragit över huvudet, funderande på att gå och hänga mig i ett träd i skogen.

I dag fick jag ett brev från kriminalvårdens huvudkontor i Norrköping. De skriver: "Kriminalvården har efter prövning av ärendet funnit att Din bisyssla är förtroendeskadlig enligt 7 § LOA. Du åläggs därför att upphöra med/inte åta dig bisysslan i enlighet med 7 c § nämnda lag". Detta blev alltså kriminalvårdens svar på min ansökan om att godkänna min bisyssla. I min ansökan poängterade och underströk jag att min psykolog hade uppmuntrat mig att ta detta arbetat under tiden jag var avstängt från kriminalvården. Jag skrev så här: "För det andra så bestämde jag mig för att arbeta som timvikarie på Fridegård i samråd med min psykolog, då hon gjorde bedömningen att jag skulle må gott av att ha något meningsfullt att göra. Detta mot bakgrund av mina suicidaltankar, som har kommit och gått, under min depression."

Så nu sitter jag här. Väntar på min dom. Undrar vad som skall "träffa" mig härnäst och vet inte om jag skall skratta eller gråta. Just nu gråter jag.

Någon som behöver bikta sig?

Margit i en biktstol på Malta.





















Jag hittade en biktstol i en kyrka på Malta. Där jag sitter brukar prästen att sitta. Biktstolen är vanligen tredelad, som den är här: Prästen sitter i mitten avskiljd från de biktande av ett galler och mottar bikten från de troende som knäböjer i de yttre avdelningarna. Nu är jag protestant och inte katolik, så jag har aldrig biktat mig. Men, det var kul att testa prästens stol.

Sir Winston Leonard Spencer Churchill.

Sir Winston Leonard Spencer Churchill och jag!
















På Malta finns allt. I Valetta hittade jag denna staty av Winston Churchill. Jag hoppade in bredvid statyn, där man definitivt inte fick gå, och min norska vän Ole Jacob tog bilden. Var ju tvungen att komma nära för att det skulle bli en bra bild:-).

Kommunchefen och påvens stol!

Kommunchefens stol på Malta!





















I en kyrka på Malta så hittade jag den här stolen, med flera bilder bredvid, som visade att påven hade suttit i den. Jag kom då plötsligt att tänka på vår kommunchef, drog lätt på smilbanden och tänkte att kommunchefen kanske borde testa stolen. Huruvida påven är lyhörd eller ej det vet jag ju ingenting om. Men, om det nu tursamt eller mot all förmodan skulle vara så att påven är kommunikativ så skulle det kanske kunna smitta av sig på Strängnäs kommuns kommunchef om han satte sig i denna stol ett tag. Vem vet, en liten stund i denna stol kanske kan göra underverk!

PS: Jag träffade på kommunalråden Jens Persson (c) och Tord Tjernström (s) när jag var nere en sväng på kontoret och hämtade min post. De tyckte det hade varit lungt här hemma när jag var borta på tur:-). Jag frågade Jens om han hade köpt en flygbiljett till Malta för kommunchefen än? Han svarade att jag får väl ta fram penningbörsen och skramla i strängnäspartiet. Jag svarade att jag kunde skramla med börsen på stan, den skulle nog snart bli fylld om jag sa att pengarna skulle gå till kommunchefens resa till Malta:-)): DS

Dagens gästskribent; Nina Krogen.

Exploateringshysteri i Strängnäs!

De nya planerna på flerfamiljshus på Regementsgatan och Kung Göstas väg visar än en gång att stadsplaneringen i Strängnäs saknar intresse och visioner för våra kulturhistoriska byggnader och miljöer. Det verkar som det är ett totalt ointresse för bevarande av våra karaktärsfulla stadsdelar från olika epoker. Vart tog alla visioner om den dynamiska idyllen vägen? Hur värderar egentligen politikerna i Strängnäs innerstadens småskaliga kulturmiljöer?

Kvarteret Seminariet, som gränser till Storgärdet är av riksintresse för kulturminnesvården. Området var planerad och är utformad som en trädgårdsstad, en ”stad i staden” där parker, platsbildningar och gröna rum är given en helt central plats. Det är inte utan vidare försvarbart att exploatera denna lummiga trädgårdsstads gröna lungor, de gröna rummen ingår i en helhet.

Tillåt mig komma med ett illustrerande exempel, om vi ser på en karta över Storgärdet och jämför denna karta med en tavla av högt konsthistoriskt värde. Till exempel en tavla av låt oss säga Picasso. Tycker vi då det är rimligt att måla med breda penselströk på detta konsthistoriska verk? Nej det tycker vi självklart inte. På liknande sätt borde vi också värdera vår stads kulturhistoriska arv. Storgärdets grönska är en omistlig del av denna stadsdels identitet och karaktär, de gröna rummen är planerade som just gröna rum och är inte ”lediga” för exploatering.

Flerfamiljshus i ett område som är av riksintresse för kulturminnesvården är i sig ingen bra idé. Flerfamiljshusen är inte anpassat den småskalighet som idag kännetecknar Storgärdet. Utformningen är mycket dominerande och jag kan inte se annat än att flerfamiljshusen kommer bli ett störande inslag och helt ”ta över” den gamla befintliga bebyggelsen.

Vi Strängnäsbor värderar innerstadens grönområden mycket högt och vi förstår inte vilken attraktionskraft politikerna ser i att bygga bort vår småstads pittoreska charm; den dynamiska idyllen!

Stockholm stad har som policy att inte bygga i innerstadens gröna rum, det tycker jag är en mycket bra förebild som Strängnäs stad borde ta efter!

Fest hos familjen Wågström i Eskilstuna.

FYRA GLADA BLOGGARE!
















I går kväll var vi på glöggparty hos det kända politikerparet Wågström i Eskilstuna. Fantastisk god mat, god glögg, gott vin och till det viktigaste; mycket underbara och trevliga människor fick vi möta där. Ann-Sofie och Peo har gjort mitt liv kolossalt mycket roligare. Det är i nöden dina vänner prövas, sägs det. Ann-Sofie och Peo kom in i mitt liv när jag hade en tuff tid framför mig. De fick mig att skratta och må bra; mitt i allt elände! Tusen tack Ann-Sofie och Peo, jag älskar er båda!

Benjamin Franklin: "Om du älskar livet, så kasta inte bort tiden, för livet är gjort av tid."

Passerat 40 000; tack till alla mina läsare!

Margit inuti en katakomb på Malta.
















Innan jag åker till Eskilstuna, på fest hos mycket goda vänner, vill jag åter igen tacka alla mina läsare. Har i dag passerat 40 000 besökare. Tusen, tusen tack till alla Er som väljer att besöka min blogg. Utan Er ingen debattglädje och då hade det heller inte varit särskilt entusiasmerande och givande för mig att fortsätta blogga. I love you all!

I´m back in town!

En "kanontur" på Malta!
















Efter tre veckor på resande fot, boende i en resväska, skall det bli oerhört skönt och dejlig att vara hemma ett bra tag innan jag åker ut på nya äventyr igen. Jag tänkte att blogga från Malta, på engelska faktiskt. För det första för att det inte finns ä, ö och å på tangentbordet där nere och för det andra för att jag ju befann mig på en kurs i engelska. Då Peppe, Jeppe eller vad han nu hette på död och liv skulle ha synpunkter på det, så lade jag ner det projektet. Jag har i stället njutit av min språkkurs på Malta och allt vad det innebar/innehöll. Mycket prat, skratt och lite verkstad, skulle nog många vilja kalla det. Men, så är det inte, vi har jobbat hårt.

Jag har haft det otroligt roligt på kursen. Nu skall alla intryck smältas och lagras. Alla mejladresser skall läggas in i datorn och bilder sparas. Vänner från "all over the world" finns i mitt hjärta och i min själ. Jag är lyckligt lottad som har fått vara med om denna spännande kulturresa på Malta. Med stor tacksamhet och ödmjukhet skall jag bära dessa erfarenheter, kunskaper och minnen med mig vidare i mitt liv. I morgon skall jag berätta mera. Nu skall jag sova några timmar i min egen säng. Borta bra, men hemma bäst!

A report from Malta.

Hello everybody. Here comes a little report from Malta. The weather is nice here and I go around in summer clothes.

Yesterday was my fist day at the english school here in Malta. In my study group we are people from all over the world, Denmark, Russia, Argentina, Norway, Finland, China, France, Slovakien and Austrien.

Yesterday evening my friends and I were on a salsacourse in a pub, it was very funny. Then we danced all through the night. I got myself a dancing partner from Sicily, they knew how to dance I can promiss you! Tonight I will go to this salsacourse again. Study during the day and dancing in the evening, thats how my life is now for two weeks along.

I live in a little hotel, with only thirty rooms. We are like a little happy family. The people from Malta are very friendly and sweet. Malta has a very dramatic, exiting and long story behind.