fredag 25 januari 2008

Ensamhet

Ensamhet

Ensamhet är lika med avskildhet, isolering, enslighet, avsaknad av sällskap, övergivenhet och tomhet enligt synonymordboken. Jag träffar fler och fler ensamma människor och det som slår mig är att deras isolering ofta beror på förhållandet individ och yrkesroll. Så länge människor är yrkesaktiva har de också automatiskt ett kontaktfält som fungerar någorlunda bra. Den dagen man blir sjukskriven, får sparken eller på annat sätt tappar den dagliga kontakten med både arbetsplatsen och arbetskompisarna drabbas man ofta av en enorm ensamhetskänsla. Den vuxnes identitet och egenvärde är så starkt kopplat till personens produktionskapacitet. Jag kände också av det här de första åren jag bodde i Sverige. Jag var hemmafru under några år då. På fester och andra sociala mötesplatser märkte jag ofta den starka kopplingen mellan identitet, yrkesprofession och människovärdet. Många gånger när folk frågade mig vad jag arbetade med och jag svarade att jag var hemmafru vände folk sig bara bort från mig och började prata med någon annan. Det var precis som om jag inte räknades eller värdsattes därför att jag inte hade något professionellt arbete att tala om. Är det sunt att vårt människovärde är så starkt kopplat till vårt produktionsförhållandet; vår plats i ”näringskedjan” så att säga? Har vi inte plats för människor som inte yrkesarbetar för tillfället? De flesta människor gör faktiskt en mycket stor arbetsinsats under sitt liv, dock på olika sätt. Vi borde respektera människor utifrån andra aspekter än titlar och yrkesroller. En person jag mötte, som var fruktansvärt ensam, sa att hon inte kunde gå hem till vänner längre: ”De arbetar ju, jag vill inte vara till besvär”. Det är ett begrepp jag har väldigt svårt för, ordet besvär. Det måste vara ett mycket onödigt begrepp i den svenska ordlistan, vi borde ta bort det helt och hållet. Hur kan en människa bli till besvär egentligen? En helt normalt funtad människa, som behöver hjälp och stöd från en medmänniska, kan väl inte räknas som besvärlig heller? Om man ser på samhället som ett tåg kan man tycka att tåget helt har spårat ur ibland. ”Tid är guld värd och jag vill kunna köpa tid”, hör jag ofta folk säger. Vad med människor, är inte de värda lika mycket? Vem vill ha en värld där människor betraktas och behandlas som maskiner? Som en nyinvesterad och produktiv maskin är man jätteuppskattat. När avskrivningarna är färdiga och produktionsvärdet borta slänger man den på skroten, som vilken som helst annan maskin. Vilken vacker värld vi får då! Eller?

Margit Urtegård

VÅRDNADSBIDRAG

Kristdemokraternas heliga vårdnadsbidrag är ett fantasilöst och föråldrat förslag, som borde ha förpassats till papperskorgen där det hör hemma en gång för alla. Att den borgerliga regeringen inte har kunnat stoppa vårdnadsbidraget är enbart en sorglig historia. När man införde vårdnadsbidraget i mitt gamla hemland Norge, visade det sig ganska snabbt att
vara just en kvinnofälla, då långt över 90 procent av de som stannande hemma med barnen var mammorna. Det tillhör historien att förskoleavgifterna är ganska mycket högre i Norge än här, fast de också har infört en maxtaxa. Maxtaxan är på 2330 kronor per barn. Vårdnadsbidraget (Kontantstötte) är på 3303 kronor skattefritt. Sammanlagt ger detta de norska familjerna en nettovinst på nästan 6000 kronor. Med barnbidraget på 970 kronor per barn och skattavdrag för varje person man försörjer i hushållet ger det raskt ganska mycket pengar till hushållskassan utan att båda föräldrarna arbetar. Vill vi ha det så i Sverige? Jag har ingenting emot att folk vill stanna hemma med sina barn under småbarnsåren. Jag har själv varit hemma med mina barn i många år utan vårdnadsbidrag, något som syns väl i mitt pensionsbesked, det röda kuvertet som kommer en gång om året. Min man har flera tusenlappar mera än jag har i beräknad pension, då han aldrig har varit hemma med några barn. Det är fakta som vi inte kan göra så mycket åt, annat än att informera andra om hur det ser ut. Jag tycker dock inte att samhället skall stå för kostnaderna om föräldrar vill vara hemma med sina barn. Samhället skall stå för en bra förskola. Dagmammor eller förskolor är till för de föräldrar som vill vara ute i arbetslivet, de är till för att göra det möjligt att arbeta fast man har barn. Det är en jämställdhetsfråga. Moderaternas förslag om en pappabonus till de pappor som väljer att vara hemma med sina barn, är jag inte lika skeptisk till. I en övergångsperiod, innan det blir lika ”vanligt” att pappor tar hand om sina barn som mammor alltid har gjort, kan det vara ett bra och kanske effektivt jämställdhetsverktyg. För det är väl det vi vill? Att det skall vara lika naturligt att ha en närvarande pappa som en mamma för våra barn! Vårdnadsbidraget är ett beprövat misslyckande sen tidigare, som aldrig borde ha återuppstått!

Margit Urtegård

Strängnäspartiet