Face-book.

Jag och några vänner på ön Giske i Norge.
















Jag har varit med på Face-book ett tag, fast jag har inte lärt mig hur det fungerar riktigt än. Det roligaste med att vara med där är att jag har fått kontakt med norska vänner och släktingar via detta nätverk, som jag inte har haft kontakt med på många år. I går kväll fick jag kontakt med en väninna jag inte har hört av sedan vi var 16 år. Hon skrev: "Är det verkligen du, hör av dig så snabbt du kan!"

Siv och jag kom till en liten ö, Giske, i Norge sommaren 1979. Hon kom dit med sin frånskilda mamma, som hade fått jobb som föreståndare på öns enda ålderdomshem. Jag kom dit som fosterbarn, då jag ett halvår tidigare hade blivit föräldralös. Siv och jag var den största nyhet som ön hade upplevt på hundra år, det kändes i alla fall så. Vi var en lika stor sensation, som en flicka på grannön var, hon var adoptivbarn från Korea.

På Giske bodde det 600 personer och de flesta var i släkt med varandra. Det fanns ingen broförbindelse till fastlandet vid denna tidpunkt. Den största nyhetsbyrån (djungeltelegrafen) var alltså färjan som gick mellan Giske och Ålesund flera gånger varje dag. Mig kallade de för Osloenser (från Oslo), då jag talade riksnorska. Det var knepigt för en simpel bondflicka att få det epitetet. Siv och jag började i samma klass, i sjuan, det fanns bara en klass i varje åldersgrupp. Det fanns knappt hundra elever i skolan, från första till nionde klass. Dagis fanns inte på ön, däremot några dagmammor.

Siv och jag hittade varandra i egenskap av att vara speciella och umgicks varje dag i skolan och på fritiden. Folks skepsis mot Siv som barn till en frånskild mamma och deras skepsis mot mig som föräldralös, gjorde oss till kombattanter, krigersystrar. I skolen gick det dock bra då vi båda var mycket duktiga elever. Det vi båda slet med (tror jag) var vår självkänsla, i och med att vi på flera sätt blev behandlade som annorlunda av de andra. Siv kom från Stavanger och hade därför en mycket speciell dialekt. Jag blev, som beskrivits ovan, betraktad som om jag kom från Oslo. Huvudstaden i Norge har samma genklang i andra delar av det långsträckta landet som Stockholm har på landsbygden här eller i Göteborg. Inget bra alltså. Jag glömmer aldrig den gången jag var på fest på lokal på grannön och flera flickor ställde sig framför mig och sa: "Tro inte att du, Oslo-tjejen, kan komma här och ta våra killar i från oss." Jag tittade på dem med stora ögon och kände mig som en ovälkommen utomjording. Jag har många roliga minnen från ön och lika många dramatiska minnen.

Jag kommer inte ihåg alla detaljer, men Siv och jag planerade ett tag att rymma till Amerika. Vi skulle gå ombord på ett handelsfartyg och gömma oss i lastrummet. Vår fantasi var det alltså inget fel på! Vi kom på att vi behövde falsk legitimation först. Jag bröt mig in på skolan en kväll och stal skolans stämpel och några legitimationskort vi hade där. Min storasyster, som var på besök, hittade mina falska id-kort och det blev ett himla rabalder. I rättvisans namn skall jag dock tillägga att Siv var den mest ordentliga och snälla av oss. Det var jag som var hjärnan bakom buset. Jag var dock inte straffmyndig och har inte gjort några brott sen dess.

Siv och jag skildes första gången när jag rymde från ön, straks efter min 15-årsdag och blev placerad på ett flickhem nära min födelsebygd. Ett halvt år senare träffades vi igen då jag rymde från flickhemmet och dök upp hemma hos Siv i Drammen, dit hon och hennes mamma hade flyttat efter att Siv hade gått ut nian. Sivs mamma lät bli att ringa polisen direkt när jag kom. Hon lät Siv och mig få vara tillsammans ett dygn först. Dagen efter blev jag hämtad och körd tillbaka till flickhemmet. Vi träffades igen när jag började på folkhögskola i Drammen. Men efter att jag lämnade den skolan i januari 1983 har jag inte vare sig sett eller hört något från henne. Tills i går, det känns helt fantastiskt. Vad skall jag säga? När framtiden känns oviss och otrygg är det extra skönt att bli upphämtad av det förflutna!

Tiden kommer och går; vänner består!