fredag 21 november 2008

Depressioner.

Margit i en kyrka på Malta.
Jag håller på att läsa boken "Mellan köksfönstret och evigheten" skriven av Karin Thunberg, journalist på SvD. En mycket gripande och öppenhjärtlig bok som handlar om kärlek, vänskap och arbete. Orden i boken berör mig djupt.

Jag har under mitt liv drabbats av depression några gånger. Jag är inte psykolog och kan inte beskriva depression på ett professionellt sätt, jag kan endast beskriva hur det känns att vara så djupt deprimerad att man tappar livslusten. Något jag har varit med om några gånger helt sedan min pappa dog framför ögonen på mig när jag var endast 12 år. Den dagen brast det inom mig. Min pappa var mitt allt. Det var han som matade mig med flaska när jag var nyfödd. Min mamma, Margit, dog när jag föddes. I tre år kunde jag vare sig gråta eller prata om det som hade hänt. Först när jag som 15-åring kom till ett flickhem i Skien kunde jag få hjälp att sluta vara självdestruktiv och hopplös i mitt sätt att tänka. Jag mötte andra flickor som hade haft traumatiska upplevelser i sina liv. Tillsammans och med hjälp av bra personal lärde vi oss att hitta känslorna och att sätta ord på dem. Jag började leva igen. Det tog dock många år innan jag kunde hitta självkänslan igen. Det tog ytterligare många år innan jag lärde mig att lita på andra människor. Såren i själen var så djupa och komplicerade att det var svårt att ta fram de.

Depression skulle jag skriva om. När man inte ser något hopp och allt blir svart; när man bara vill dö. När någon får en somatisk sjukdom kan man prata om det, t e x att man har brutit ett ben eller fått någon form av allergi. Att bli sjuk i själen det är tabubelagt, något skrämmande och något skämmigt, man törs inte berätta om det. Jag tror att det är viktigt att någon av oss som har drabbats av detta törs stå fram. Jag tror att det kan vara till hjälp för många. Både för andra som drabbats, men också för de som arbetar med människor som lider av olika former för psykiska sjukdomar.

När jag var 18 år så kände jag att mitt liv var meningslöst. Jag hade inga föräldrar och ingen god eller nära relation med mina syskon. Vi blev splittrad som familj när min pappa dog och vi hade så olika förutsättningar; helsyskon, halvsyskon och styvsyskon. I dag har vi hittat tillbaka till varandra, men det tog oss mera än 20 år.

Jag blev gravid när jag var 18 år. Först då kände jag att jag hade något att se fram emot och att leva för; ett barn. Tre veckor efter min 19-årsdag födde jag en liten flicka Margarita. Jag gav henne liv och hon gav mig livet tillbaka. Någon som behövde mig, någon att leva för. Historien kring hennes ankomst till jorden är så lång och dramatisk att den kan jag inte skriva om här. Att få Margarita var så betydelsefullt för mig, så det måste bara nämnas. Hennes namn betyder en pärla, någon säger att det betyder en blomma. För mig är hon en stjärna och när hon kom till världen fick jag en orsak att kämpa; ett hopp. Ingen smärtfri kamp dock, det kan Gudarna lova!

När hennes syster föddes 1988 och dog fyra dagar efter förlossningen drabbades jag åter igen av en djup depression, jag har inget minne av det första halva året efter att min dotter Veronika dog. Tre års terapi och samtal behövdes för att jag skulle kunna fungera igen. Strax efter flyttade jag till Sverige. Till nya utmaningar, till nya möjligheter; på gott och ont.

Jag var 26 år när jag flyttade till Sverige. Då fick jag en ny djup livskris. Jag lämnade ett tryggt och stort nätverk bakom mig och skulle bygga upp ett nytt här. Det var inte lätt. En dag stod jag på vårdcentralen i Strängnäs med nyfödda Emil på armen, Benjamin 4 år och Margarita 7 år. Jag bad om hjälp, jag kunde inte sluta gråta. Jag fick hjälp och några år senare började jag plugga.

När jag år 2000 tog min examen på det beteendevetenskapliga programmet på högskolan i Eskilstuna sökte jag arbete inom kriminalvården och har sen dess arbetat inom det verket. Jag har dragit ut mina läkarjournaler från de senaste fem åren och de är fulla av beskrivningar om stressreaktioner och depressioner. Min arbetsplats har inte varit hälsosam för mig att vara på. Min envishet och dumhet har dock gjort att jag har stannat kvar. Nu är jag avstängt av orsaker jag redan har beskrivit på denna blogg. Något som förhoppningsvis leder till något gott i slutändan.

Ibland kommer en diakonissa hem till mig, när jag behöver andlig vägledning. Sist hon var här frågade jag henne varför Gud inte gör mig starkare, efter alla livskriser och kamper borde jag ha blivit hårdhudad, tycker jag. Hon svarade att Gud nog inte vill inte göra mig hårdhudad, för då skulle jag inte längre kunna känna av orättvisor och reagera på dem. Jag har grundat mycket på de vackra orden, jag grundar på dem fortfarande.

Några människor som blir deprimerade tar medicin för att klara av vardagen och på det sättet få ett fungerande liv. Jag har provat det, men jag klarar inte av det. Jag känner mig mera död än levande när mina känslor dras ut och blir en jämn linje så att säga. Svårt att förklara, jag behöver starka känslor. Sen saknar jag inte det ämnet som gör människor glada. Mitt liv har bara varit så traumatisk till tider att såren lätt slås upp när saker händer. Jag har inte blivit tjockhudad. Jag har haft långa diskussioner med min läkare om detta, hon är rädd för att jag skall "passera gränsen" och ta mitt liv om jag inte tar antidepressiva mediciner. I dag diskuterar vi inte längre detta, jag går i terapi, pratar med vänner och med familjen och vet att allt kommer att bli bra. För den här gången. I 7 månader har jag väntat på att kriminalvården skall bestämma vad de skall göra med min anställning, det är en fysisk och konkret orsak till att jag inte kan komma ur min depression för den här gången, just nu.

Depressioner kommer och går, det kan ibland gå flera år utan att någon depression bryter ut. För mig så är det helt beroende på livsomständigheter och skeenden i livet. Vänliga miljöer och människor gör mig stark och trygg. Fientliga miljöer och människor äter upp mig inifrån. Problemet för mig är att när väl depressionen har satt sig kan inte mitt logiska och intellektuella tänkande hjälpa mig längre. Min analytiska förmåga stympas brutalt. Jag vet helt logiskt att det finns många goda vänner och familjemedlemmar runt mig som älskar mig och vill mig väl. Problemet är att det är de elaka och onda människorna som etsar sig fast på min näthinna och i mina tankar när jag är försvagad av tunga och svarta tankar och känslor.

Detta blev kanske rörigt, jag kanske inte hittade den röda tråden i min berättelse. Jag läste på en annan blogg i dag om gamar. Varsågod alla gamar, njuter någon av att jag nu berättar om en av Sveriges största folksjukdomar, som ofta leder till att människor tar sitt eget liv, så varsågod. I could not care less! Förhoppningsvis gör min historia även nytta, för andra därute som kämpar med liknade saker. Take care. Mitt och Peos motto är ju; "Den som har roligast vinner!" Jag kommer dit igen, I promise!

12 kommentarer:

Mats Werner sa...

Du skriver om att Du, när depressionen gräver i Ditt inre kan Du inte se allt det goda som Du innerst inne vet finns där utanför. Det är väl just depressionens starkaste kännetecken, att inte kunna ta till sig de "goda intrycken" utan att färga också dessa i svart.

Jag känner igen detta. Inte för egen del. Har nog bara vid ett mycket kort tillfälle varit så nere att jag ens funderat på att ta mitt liv, men jag har levt med dessa periodiska depressionstillstånd eller kanske snarare den lättare formen - "mood swings", på nära håll stor del av mitt liv, och jag ser hur det också kan föras mellan generationer. En mig närstående släkting har dessutom en klart konstaterad och medicinerad mano-depressiv sjukdom.

Men skalan mellan "mood swings" och mano-depressivitet är lång. Där finns alla möjliga former av djup och höjder och olika periodiciteter.

Men jag tror att det allra viktigaste för att man ska klara sig igenom dessa på sikt är ändå det Du också påpekar:

"Sen saknar jag inte det ämnet som gör människor glada."

Du har (nästan) alltid framstått som en människa som just har en god produktion av de hormoner (melatonin, endorfin etc.) som gör att vi gärna möter vår omvärld med ett leende.

Var tacksam för att Du har det!

Och tack för ett öppenhjärtigt och fint skrivet inlägg!

Klem
MATS

Margit Urtegård sa...

Hej Mats.

Tusen, tusen tack. Jag har sovit nu och mår bra. Att skriva är för mig den bästa medicin, jag har gjort det hela mitt liv. En konstform som passar mig perfekt.

Jag känner också människor som är manodepressiva, en mycket svår sjukdom, tror jag. Jag är tacksam för att jag inte har drabbats av den sjukdomen, jag tror att man oftast måste medicinera då. För att klara av de djupa dalarna och de höga topparna som kännetecknar tillståndet.

Jag är mycket tacksam för allt jag har, min familj och mina vänner. Jag är även djupt tacksam över de erfarenheter livet har gett mig, händelser som har gjort mig till den jag är. De tuffa perioderna har alltid gett mig nya vänner, goda änglar som någon skickar på löpande band. Vackra osjälviska individer, som plötsligt bara finns där som oersättliga pärlor på ett band.

Du är en av dessa vackra änglar Mats. Jag är glad för att du finns.

Mange klemmer fra
Margit

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
lena alun sa...

Alice Millers teori är att depressionen är ett resultat av att vara separerad från sitt sanna själv. Den mystiska dimensionen av våra psyken lär kulturen oss att förneka, vilket för oss till depression och misströstan. Miller bedömer att vår kultur är insnärjd i depression och tror att vår tid är unik i dess hemfallenhet till depression. Det är resultatet av en civilisation som de senaste trehundra åren har förtalat mystiken.

Mystik = "det att försjunka i inre betraktelser för att nå in till Gud eller den sanna verkligheten.

Ur Bonniers svenska ordbok.

Det är den synen jag har adopterat på depressionens orsak i mitt/våra liv. Sedan min egen mysticism har fått ta allt större utrymme har min benägenhet att hamna i deprimerade sinnesstämningar minskat.

Nu tvingas jag dock äta en canceråterfallsförebyggande medicin som har som biverkningar depression, trötthet, sjukdomskänsla och humörsvängningar bl a. Ingen av vännerna i cancerklubben har stått ut med medicinen särskilt länge. Men enligt forskning ska det bli bättre efter några år.

Jag måste kämpa på som har barn som har långt kvar till vuxen ålder. Det vore ansvarslöst att riskera en snar död. Men å andra sidan är en alltför deprimerad mamma inget att värna. För att få livskvaliteten tillbaka har alla bröstcancerdrabbade kvinnor jag mött slutat äta medicinen inom fem år.

Hoppet står till att det ändå är ett extra intensivt klimakterium som är det medicinska tillståndet, och därför ändå en naturlig livsfas.

Ja, sen är det cellgifterna som fortfarande har sin påverkan på hjärnan. Det var så härligt att på tv i "Himlen kan vänta" få en bra förklaring på hur de verkar. Den har jag inte fått på Mälarsjukhuset. Men den har jag själv erfarit. Första dagen jag fick cellgifter för över två år sen. Hjärnan stänger av p g a trötthet.

Jag gillar läget. Utan bloggande och kommenterande
hade jag nog varit döende, kan jag säga. Det blev min räddning.

Skrivande och diskussion är utloppet för min konst och kreativitet. Att ha relationer via internet bryter den isolering jag annars hade befunnit mig i.

Anonym sa...

Starkt av dig att berätta detta.

Mvh (s) forever

Nina Krogen sa...

Hej Margit!

Du har gjort en lång resa. Det är starkt och modigt av Dig att dela Din historia med oss blogg-läsare.

Mats Werner skriver så bedårande om det Du själv påpekar "Sen saknar jag inte det ämnet som gör människor glada."
Nej Du min vän hoppetussan, jag kan försäkra Dig om att Du nog har lite mer av det ämnet än många av oss.

Fra spök til (H)allvor! Du är rolig Du Margit! Du vinner!!!


PS! Jag röstade självklart på Dig!

Klem
Nina

Margit Urtegård sa...

Hej Lena.

Du skriver: "Skrivande och diskussion är utloppet för min konst och kreativitet. Att ha relationer via internet bryter den isolering jag annars hade befunnit mig i."

Jag tror internet är bra för många och att flera upplever det precis som du beskriver det; bryter isoleringen.

Jag hoppas du mår bättre snart. Förstår att du har det tufft nu. Ring mig om du behöver någon att prata med, du vet vart jag finns.

Kram Margit

Margit Urtegård sa...

Hej Nina; tuppelina mi!

Tusen tack för alla vänliga ord. Vi har så roligt tillsammans. Jag är jätteglad för att du tog kontakt med mig när jag var ordförande i teknik- och fritidsnämnda. Är tacksam för att du hade synpunkter på hastigheten på gata utanför huset ditt:-). Det gav mig en väninna som jag trivs kjempebra med; dig!

Livet är en resa, en spännande resa där man får träffa många olika människor. Vi har det morsomt tillsammans, det är viktigt och bra för hjärtat.

Klem
Margit

Margit Urtegård sa...

Hej (s)forever.

Tack. Det kan vara bra att folk ser och får veta att även politiker är människor av kött och blod och att vi har samma problem som andra.

Jag har blivit kontaktat av flera som är tacksamma för att jag berättar om detta. Om någon hittar tröst i mina ord då är lyckan gjord.

Sköt om dig.

MVH Margit

Anonym sa...

Hej Margit,

Min första erfarenhet av social samvaro via internet var spray-date
maj 2007. Det var innan E-Kuriren hade infört webkommnentarer,vilket blev ett lyft för mig som människa.
Det är gräsrotsdemokrati, och oerhört värdefullt för samhällsutvecklingen. Trots att många med all rätt blir förargade över att vissa åsikter inte publiceras.

Spraydate blev dock en obehaglig erfarenhet, men egentligen fylld av sprängstoff. Det var nämligen när jag var som mest trött av strålningsbehandlingarna och inte orkade annat än klaga och ligga i soffan och titta i taket som jag för att nå ur min isolering tänkte botanisera i ett nytt fenomen jag helt hade undgått.
Nätdejting. Min väninna hade dejter med hög frekvens bland män här i trakten.

Jag var för slut för att kunna
åstadkomma en presentation, varvid jag var helt anonym. Det visade sig för mig att det var koden för att sälja sex!! Jag fick förfrågningar och det hela var så obehagligt. Vi får gå tillbaka till 1985 och minnen av män som enbart tilltalade mig som ett köttstycke. Sedan dess har jag nog skyddat mig med en attityd, så att de män som närmar sig mig också har varit intresserade av mitt intellekt.

Spray-date påverkade mig djupt. Lärde mig att relationerna via internet påverkar oss känslomässigt lika starkt som om det vore "verkliga" i rummet. Jag kände energier från en massa osmakliga män strömma mot mig i några dagar. Tänkte att det här är något för Uppdrag Granskning.

Därför är barnporrbilderna och kvinnors sexsäljande skadliga för den berörda individen så länge de ligger på nätet. Det är viktigt att förstå.

Marie-Louise F M sa...

Hej Margit!
Du blottar dig ständigt och jag tror att många känner igen sig i dig!Du vet att jag också har gått igenom en hel del men jag har inte några erfarenheter av depressioner.
Det finns ett kinesiskt ordspråk osm jag gillar:
"Bara solsken ger öken"
Kanske är det just det som är så svårt med livet.Det är inte lätt att leva många gånger men tack och lov att det finns vänner och medmänniskor som finns där när man behöver det som mest!
Kram, Marie-Louise

Margit Urtegård sa...

Hej Marie-Louise.

"Bara solsken ger öken", det ordspråket säger en hel del. Det ligger nog mycket i det. Kineserna säger att man inte är mogen förrän man är i femtioårsåldern, först när man har levt så länge har man livserfaring nog till att se helheter och göra bra analyser.

Ingenting är så illa att det inte är gott för något. Det gäller att se värdet i sina erfarenheter och använda de klokt. Man blir klokare ju mera man har sett och upplevt, det är jag övertygad om. Som en klok man sa till mig: "Det drabbar bara de som klarar av det!"

De som inte pallar får en enklare väg, inte vet jag.

Kram Margit