torsdag 7 juni 2007

Sluta mobba

Mobbare har behov av en syndabock!
Det finns inte en människa på jorden som är den annan lik, ändå så har vi svårt för att hantera människor som skiljer ut sig på ett respektfullt och hederligt sätt. Vad är det som gör att vi har så stora behov av att vistas i homogena grupper? Vad är det som gör att vi inte har upptäckt det positiva med den mångfald som finns runt oss? Vad är det som gör bakåtsträvare och skitsnackare så starka på arbetsplatser och på andra platser i samhället? Nu har säkert flera gissat vad min krönika skall handla om denna gång, nämligen mobbning. Det pågår en het debatt om att skolor skal bli ersättningsskyldiga till mobboffer. Jag tycker att det är bra att samhället kämpar hårt för att lära ut till våra barn att de inte skall mobba andra barn. Samtidigt tycker jag det finns en hel del dubbelmoral ute och går här. Vi vuxna är ju inte så stort bättre än barn när det gäller mobbning. Jag tycker att vuxna människor är mycket värre när det gäller mobbning därför att vuxna använder mera subtila och utspekulerade metoder när de utövar mobbning t ex mot en arbetskamrat. 10000 – 30000 personer är långtidssjukskrivna till följd av mobbning. Arbetsgivarnas kostnader för mobbning är enligt vissa beräkningar 18 miljarder kronor per år. I början av 90-talet uppskattades mellan 100 och 300 självmord per år bero på mobbning, (DN 001129). Forskning har visat att den gamla fördomen om att det är svaga och hjälplösa människor som blir utsatta för mobbning inte alltid stämmer. Det är minst lika ofta framgångsrika människor som blir utsatta för mobbning från t ex arbetskamrater. Avundsjukan är en stark djurisk drift hos vissa människor, sådana personer skyr inga medel för att hugga till och platta ner någon rejält. Här kommer jantelagen in; du skall inte tro att du är någonting. Jag tror att människor som mobbar andra i grunden är väldigt missnöjda med sig själva. I stället för att försöka att ändra på sin egen livssituation letar de efter lämpliga syndabockar runt sig, som de kan leva ut sin frustation och sitt misslyckande på. Därför är det fel att söka efter förklaringar till mobbning hos de drabbade. Felet ligger utan tvekan hos mobbarna själva! Till alla er som möter människor, som försöker göra er mindre än ni är, vill jag uppmana att lära denna vers utantill (skrivit av norska Inger Hagerup, översatt av Siv Widerberg):”Liten? Jag? Långtifrån. Jag är på pricken stor nog. Fyller mig själv helt och hållet på längden och på tvären uppifrån och ner. Är du större än du själv kanske?”

Margit Urtegård

Ta för er tjejer

Nu vill vi vara med i leken!
Denna spalt skall handla om jämställdhet. Vad är jämställdhet? För mig handlar det inte bara om att kvinnor och män skall ha lika lön för lika arbete (det är en självklarhet!!). Det handlar mera om attityder och att få ta plats på de olika arenorna i samhället. Jag tänker med respekt och ödmjukhet på min mamma (född på 30-talet) som började sin yrkeskarriär som skogsarbetare tillsammans med min pappa, innan de blev bönder. Medan min pappa stickade tröjor till oss barn på kvällarna. Samtidigt tänker jag på min storasyster som gick till sjöss på 70-talet som ensam kvinna på båten, där hon jobbade som chefskock. Inte att förglömma min farmor som bossade över hela släkten, där hon var den som höll i alla trådar och fostrade allt och alla. Dessa kvinnor har präglat mig oerhört mycket, mitt självförtroende och framåtanda har jag därför fått i arv. Min attityd och självsäkerhet skrämmer många, något jag tror bottnar i förväntningar på hur en kvinna bör eller skall uppföra sig. En kvinna kan fortfarande inte ta samma plats eller utrymme i samhällets flesta rum lika naturligt som en man. Jag blir häpen varje gång någon kvinna uttalar sig om något och därefter blir bedömd som antingen hysterisk eller kallad en ”ångvält”. Detta är faktiskt inte ett sällan förekommande fenomen, ta t ex Margot Wallström när hon fick en plats i EU-parlamentet, då var det många kända män i Sverige som skulle uttala sig om huruvida hon var tillräckligt kompetent eller inte, hon hade ju så liten erfarenhet menade många (män). Detta handlar om en socialisering av kvinnorollen under flera hundra år som fortfarande spökar i samhällets korridorer. Det som försvårar för jämställdheten är inte något direkt konkret, som man kan ta på, det handlar om dolda regler och normer som styr vårt agerande. För mig handlar jämställdhet om frihet till att säga och göra vad jag vill utifrån mina intressen och egenskaper och inte utifrån vilket kön jag har. Nu väntar jag bara på att flera kvinnor skall våga ta del av dessa friheter och möjligheter som faktiskt finns där ute. Kvinnor och män är födda med samma behov och förutsättningar, begränsningarna lär vi oss i socialiseringsprocessen. Den dagen vi slutar göra vad samhället förväntar sig av oss, den dagen är vi verkligen jämställda. Då blir den verkligheten som bland andra min farmor, mamma och storasyster har banat väg för, mycket mera utbredd och självklar. Så stå på er tjejer, ta för er av livets smörgåsbord. Det är serverat – gubbväldet är över!

Hårdare tag i kriminalvården

VARFÖR ROPA EFTER HÅRDARE TAG NÄR DET VI BEHÖVER ÄR HÖGRE KOMPETENS?
Allt säkrare fängelser och alltfler fängelseplatser byggs. Men i stället borde man satsa mer på att förbereda de intagna för ett liv utanför fängelsets murar. Rymningarna från svenska anstalter har sjunkit mycket sedan 1980. Trots detta har det byggts ytterligare ett staket vid Hallanstalten; stängsel, belysning och övervakningskameror till ett värde av 25 miljoner kronor har växt upp runt anstalten. Det nya yttre skyddet; ett fem meter högt staket med betongfundament i botten och elektrifierat nät på toppen ska förhindra rymningshjälp från utsidan. Jag har arbetat som kriminalvårdare i 7 år, först på Mariefredsanstalten och nu på Hallanstalten. Jag vill påstå att samhällsopinionen skriker hårdare tag mot bättre vetande, folk i allmänhet vet inte så mycket om hur saker verkligen förhåller sig på våra anstalter i dag. Vanliga människors kunskaper om hur och varför folk blir kriminella är nog också ganska bristfälliga. Mer upprörande är det dock att våra politiker och kriminalvårdens ledning fattar tokiga beslut, som inte kommer att gagna någon i slutänden, fast de borde veta bättre. Journalisten, Mattias Hagberg, har i år gett ut boken: ”Släpp fångarna loss”. Där beskriver han på ett sakligt och insiktsfullt sätt hur politisk populism och känslor får forma och påverka dagens kriminalvårdsdebatt samt besluten rörande hur kriminalvården skall drivas och formas. Hagberg menar att de senaste årens syn på kriminalitet och kriminalpolitik måste problematiseras, om inte riskerar vi att skapa ett intolerant samhälle som enbart underblåser konflikter mellan människor med olika bakgrund, förutsättningar och möjligheter. Han konstaterar: ”Det är via radio, teve och tidningar de flesta människor i Sverige får sina bilder av brottslingar och brottslighet.” Medierna ägnar i dag stort spaltutrymme åt att skriva spektakulära artiklar om brottslingar. Tidningsartiklarna är korta och enkla, för att folk skall orka läsa de, något som ger en snuttifierad bild. Hagberg berättar att journalisterna för femtio år sedan liknande de kriminella vid omogna barn som det trygga och starka samhället skulle ta hand om. Nu beskrivs de kriminella som kyliga, farliga, kalkylerade och välorganiserade brottslingar. Vad har hänt under de här decennierna, undrar Hagberg. Har det uppstått en ny människotyp under de senaste decennierna? Politikerna går på den breda vägen; för att dölja deras eget misslyckande när det gäller att skapa en skola för alla och en fungerande välfärd för alla, skapar de en gemensam fiende; de kriminella. De rider på folks rädsla och flyttar på det sättet fokus från det som berör vanliga folks vardag som t e x barnomsorgen, skolan och sjukvården. Hagberg beskriver lite vad som står i Loïc Wacquants bok ”Fattigdomens fängelser” så här: ”Parallellt med övergången från industrisamhället till det postindustriella samhället sker en övergång från välfärdsstat till fångvårdsstat”. Wacquant menar att det i USA blir svårt om inte omöjligt att vända denna utveckling, men i Europa har vi fortfarande möjligheten att välja bort den hårda amerikanska vägen, hävdar han. Hagberg ställer en befogad fråga: ”Frågan är bara om våra politiker vill?”

Margit Urtegård

Norges nationaldag

Perspektivspalt:
NORGE I RÖDT, HVITT OG BLÅTT
Ett blårödvitt lämmeltåg är det vackraste jag vet, det ser man på syttende maj när norrmännen firar sin grundlag från år 1814. Då sjunger fem miljoner norrmän: ”Ja, vi elsker dette landet…” eller åtminstone 94 procent av dem, enligt en forskningsrapport. Dagen har en stark ställning i alla läger. Höyre och Sosialistisk Venstre höjer den norska flaggan med samma entusiasm. Till och med revolutionärerna längst ut på vänsterkanten ställer upp till sista man, när Norge ska kläs i rött, vitt och blått. Det norska folket går man ur huse klädda i norska folkdräkter, viftar med sina flaggor, hurrar och sjunger. Även i Stockholm tågar norrmän ut på syttende maj. Marschen går från Engelbrektsplan till Skansen. Flera tusen norrmän tågar varje år i Stockholm. Min familj och jag gör det för tionde året i rad. Vi firar ordentligt det där lilla landet väster om Sverige, som var det första landet i Norden som utvecklade ett parlamentariskt styre. Oavsett var i världen vi befinner oss, hittar vi andra norrmän som vi firar vår nationaldag tillsammans med. Jag har även gått i syttende-maj-tåg på Lanzarote. Nordens första demokratiska land har inte haft det lätt. Det sägs att ingen hel generation i Norge har upplevt självständighet och frihet på 500 år. En svensk reporter frågade Jon Skolmen (den norska komikern i filmerna Sällskapsresorna 1, 2, o s v) vad svenskarna skulle kunna göra för att bli mera lika norrmännen i sitt nationaldagsfirande. Jon Skolmen sa, att receptet för det är följande: ”När ditt land har legat 400 år under danskt styre, samt 100 år i ofrivillig union med Sverige och 5 års ockupation av tyskarna, då blir ni kanske som vi”. Den norska nationalismen, som vi kallar patriotism, bottnar alltså i en stor längtan efter frihet och självständighet. Den bottnar inte alls i de ofantligt stora oljeinkomsterna eller de otaliga VM-medaljerna i skidor. En kamp, som först såg sitt slut vid unionsupplösningen mellan Sverige och Norge 1905. Norge är det land i världen som ligger närmast Sverige i både kultur och språk. Samtidigt vet svenskar väldigt lite om Norge i allmänhet och norrmän i synnerhet. I Norge refereras hela tiden till Sverige, norrmän har ett helt annat grepp om vad som händer i Sverige än tvärtom. När vi åker till Norge på sommaren frågar folk t ex vad Mona Sahlin gör nuförtiden, diskuterar svenska tv-såpor och Fadimemordet. Hur många svenskar vet att Karius och Baktus, Klas Klättermus och rövarna i Kamomillastaden egentligen är sagor från Norge skrivna av Thorbjörn Egner? Jag behöver inte gå längre än till insändarsidan i Eskilstunakuriren 030502 för att hitta exempel på denna kunskapsbrist. Där påstår Frida Holmberg helt felaktigt att man inte har barnbidrag i Norge. Barnbidraget i Norge heter barnetrygd och är på över 1000 kronor per barn. Är man dessutom ensamstående förälder får man ett barnbidrag extra. Glädjetårarna rinner i stora strömmar när vi sjunger Henrik Wergelands sång: ”Vi ere en nasjon vi med (Vi är en nation vi också)”. Med stolthet och kärlek slår norrmännen vakt om sitt land och tackar Gud för att han håller sin skyddande hand över landet. Den syttende maj är en synnerligen lämplig dag att tacka Honom för detta!
Margit Urtegård